Review Note
Last Update: 08/11/2024 02:49 PM
Current Deck: @Medicine::Klinisk Kemi::Tumörmarkörer
PublishedCurrently Published Content
ID (hidden)
a6f7765734f64bbd93af046653fcd9b4-oa-1
Header
Sammanfattning av gemensamma tumörmarkörer i olika organ
Image
Question Mask
Footer
Remarks
- Carcinoembryonalt antigen (CEA)
- CEA är ett glykoprotein som finns i kolonslemhinnan och tillhör gruppen onkofetala antigen (liksom AFP). Det förekommer i ökad halt vid kolorektalcancer, lungcancer, pankreascancer samt bröstcancer. Kraftigt förhöjda halter förekommer framförallt vid metastasering eller primärtumör i GI. Preoperativ CEA-‐nivå har prognostisk betydelse vid kolorektalcancer. Testet är indicerat vid uppföljning av behandlingseffekt vid kolorektal-‐, pankreas-‐ och lungcancer.
- Cancerassocierat antigen 19-9 (CA19-9)
- Ett glykoprotein, ett mucin som produceras i många celltyper i GI-‐kanalen, även normala celler. Det är förhöjt hos 80-‐95 av patienter med pancreascancer, och kan användas för att följa sjukdomsförlopp och behandlingseffekt. Det är även den bästa markören för gallgångscancer och är förhöjt hos 75 % av patienterna. Testet är fr a indicerat vid terapiuppföljning och förloppkontroll av pancreascancer-‐ och gallgångscancerpatienter. Det kan också användas tillsammans med CEA och TPA vid kolorektalcancer.
- Cytokeratin
- Finns i cytoskelettet hos olika typer av epitel. Den mest använda formen är TPA (tissue-‐polypeptide-‐antigen), och andra former är CYFRA21 och TPS. TPA och CYFRA mäter cytokeratin 19 som är förhöjt vid lungcancer. TPA mäter cytokeratin 18, som är den viktigaste cytokeratinen att mäta vid bröstcancer. Cytokeratiner är oftast ett komplement till andra tumörmarkörer, och är då mest lämpad för att följa förlopp och terapieffekter – fr a vid kolorektal-‐, bröst-‐ och lungcancer.
- Cancerassocierat antigen 15-5 (CA15-3)
- Också denna CA är ett mucin som finns i alveoli och bröstgångar. Det kan användas för uppföljning av behandling samt för att upptäcka recidiv hos bröstcancerpatienter. CA15-‐3, TPA/TPS och CEA de mest använda markörerna vid bröstcancer.
- Cancerassocierat antigen 125 (CA125)
- Mucinliknande glykoprotein som normalt produceras i celomiskt epitel (pleura, perikard, peritoneum). CA125 är förhöjd i serum hos många icke-‐mucinösa ovarialcancrar. Markören är av värde att följa behandlingseffekt och upptäcka recidiv långt innan kliniska tecken föreligger.
- Humant epididymisprotein 4 (HE4)
- Glykosylerat protein som normalt uttrycks i många olika vävnader. Det är en nyintroducerad tumörmarkör för ovarialcancer, och uttrycks fr a i serösa och endrometroida tumörer. Även klarcellstumörer uttrycker HE4 ibland, men mucinösa gör det aldrig. HE4 har högre sensitivitet än CA125 i tidigt stadie av sjukdomen. Det används tillsammans med CA125 för att bedöma resistens i lilla bäckenet hos patienter, och kombinerat har de högre sensitivitet för cancer.
- Squamous cell carcinoma antigen (SCCA)
- Finns i skivepitelcellers cytoplasma och kan påvisas i serum hos patienter med skivepitelcancer, och används fr a för att följa patienter med skivepitelcancer i cervix, matstrupe och lungor. Kan också användas för att avgöra prognos.
- Humant koriongonadotropin (hCG)
- När det kommer till cancer används hCG för testikelcancer tillsammans med ∂-‐fetoprotein. Vid choriocarcinom är nivåerna av hCG höjda hos nästan alla, eftersom tumörerna innehåller syncytietrofoblaster som producerar hCG. Det kan också användas tillsammans med AFP vid embryonalt carcinom, och även vid mola hyatidosa. Det kan användas diagnostiskt, eller för att följa behandlingseffekt, eller för att upptäcka recidiv.
- ∂-fetoprotein (AFP)
- AFP är ett onkofetalt protein som förekommer främst under fosterlivet, i fostrets lever, GI och gulesäck. Innan födsel avtar nivåerna. Primär levercancer och embyronalt carcinom kan ge höga nivåer av AFP i plasma, och AFP är faktiskt den bästa markören för primär levercellscancer. Det kan således vara förhöjt vid levercancer, testikelcancer (används då tillsammans med hCG och LD). Det kan användas för att upptäcka tumörerna, samt för att följa upp behandling.
- Prostata-specifikt antigen (PSA)
- PSA är ett serinproteas som bildas i prostatas körtelepitel och utsöndras i höga halter till prostatasekretet. Testosteron och DHT stimulerar prostata till sekretion av PSA. Det produceras även i bröstkörtelepitelet, men i små mängder. Först bildas en zymogen till PSA, alltså en prekursor. Funktionen i sädesvätskan är att likvifiera koaglet av sädesvätska som först bildas efter ejakulation, genom att PSA spjälkar gelproteiner som bildas i sädesblåsan. Ett ökat läckage av PSA ut i plasman ses vid skada på prostata, som vid prostatit, prostatacancer eller BPH mm. I blodet förekommer det främst i komplex med ∂1-antikymotrypsin eller ∂2-makroglobulin. Tillgängliga metoder mäter bara PSA i komplex med ∂1-‐ antikymotrypsin (som utgör 80-‐85 % av totalt PSA). PSA kan även förekomma fritt i blodet, men har då kort halveringstid, men upptäcks också med mätningsmetoden som används. Mätning av endast fritt PSA har visat sig vara bra vid uppföljning av prostatacancerpatienter, som har en lägre andel fritt PSA i plasma än normalt. Vid BPH sjunker andelen komplexbunden PSA till 70 %, och andelen fritt ökar alltså.
- Mätningsmetoden går ut på immunokemisk teknik med monoklonala antikroppar som mäter både fritt PSA och komplexbundet till ∂1-‐antikymotrypsin.
- PSA-‐höjning i plasma har hög känslighet för prostatacancer men cancern kan förekomma utan höjning också. Vid måttlig höjning är BPH den vanligaste orsaken (3-‐10mikrogram/liter), bara 20 % som ligger i det intervallet har cancer. Har man över 10 mikroliter har mer än 50 % cancer.
- PSA är framför allt bra för uppföljning efter strålning eller radikal borttagning, ökning tyder då på recidiv. Vid kemisk kastrering (testosteronhämmare) faller PSA, och korrelerar bra med klinisk respons på hormonbehandlingen också.
- Man har insett att med screening med PSA kan diagnos komma 5-‐13 år tidigare, men 80 % av de tumörerna kommer aldrig medföra ökad dödlighet.
- Neuronspecifikt enolas (NSE)
- Ett enzym som normalt finns i nervceller och i vissa endokrina celler. Tumörer med neuroendokrin differentiering, som neuroblastom och småcellig lungcancer samt seminom kan frisätta NSE till blodet. Förhöjda koncentrationer kan också förekomma vid karcinoid, tyreoideacancer mm. NSE används för kontroll av förlopp och behandling av patienter med kända neuroendokrina tumörer och SCLC. Det är också av intresse att följa vid vissa seminom.
- Progastrin-releasing peptide (ProGRP)
- ProGRP är ett prohormon till GRP som kan användas för att monitorera förlopp av SCLC (tillsammans med NSE). Det har en mycket högre högre sensitivitet för att skilja SCLC från icke-‐SCLC och friska än NSE. Det har alltså högt negativt prediktivt värde för SCLC.
- Testet är således indicerat vid uppföljning av patienter med SCLC och ibland för att differentiera mellan SCLC och icke-‐ SCLC när biopsi innebär för stor risk.
- S100-ß
- S100-‐ß är en grupp intracellulära calciumbindande proteiner, och kommer från celler med ektodermalt ursprung. Proteinet deltar i cellcykeln, differentiering, tillväxt och mycket annat. Det är förhöjt vid primära hjärntumörer samt vid metastasering till hjärnan, men ger ingen vägledning om vilken tumörform det handlar om. Serumkoncentrationen korrelerar också till tumörstadium och prognos vid malignt melanom, men i diagnostiken används bara undersökning av hud och histopatologi. Testet är därför indicerat för uppföljning av patienter med hjärntumörer och maligna melanom, samt vid trauma mot huvudet och stroke.
- Kromogranin A (CgA)
- Kromogranin A förekommer i hög koncentration i sekretionsgranulas i neuroendokrina celler. Kliniskt används den som markör för tumörer med neuroendokrin differentiering. Vid stora tumörer är sensitiviteten nära 100 %, dvs. att man hittar alla sjuka med testet. Det kan användas för att påvisa och för behandlingsuppföljning för tumörer som hypofystumör, medullär tyreoideacancer, paratyreoideacancer, karcinoid, gastrinom, neuroblastom och GI-‐endokrina tumörer.
- Kalcitonin (CT)
- CT bildas i parafollikulära celler som kallas C-‐celler i tyreoidea. De är en reglerande del i kalciumhomeostasen. Hyperkalcemi stimulerar C-‐cellerna till att utsöndra CT, vilket ger en snabb sänkning av serumkalcium fr a genom att man hämmar benresorbtionen i skelettet. Man tror att det finns för att balansera PTHs funktion. Vid medullär tyreoideacancer har CT en hög sensitivitet och kan användas för att screena släktingar till de som drabbas. Nivån i serum korrelerar med tumörmassa. CT är indicerat vid misstanke om medullär tyreoideacancer, när finnålsbiopsi inte ger konklusion. Vid feokromocytom är det också indicerat, och för båda tumörerna kan man följa förlopp och behandlingssvar. C-‐cellerna producerar också ofta CEA, och därför är också den då förhöjd tillsammans med CT i serum. CEA har dock inte alls lika hög specificitet som CT.
- Provokationsundersökningar. Vid begränsad tumörcellsmassa, som vid tidig medullär tyreoideacancer, kan den basala CT-‐nivån i serum vara normal. Detta falskt negativa resultat som man då får när man testar för CT kan kringgås genom att man stimulerar tumörcellerna till frisättning av CT genom att inducera en akut hyperkalcemi. Redan vid C-‐ cellshyperplasi kan man då se kraftiga stigningar.
- Thyreoglobulin (TG)
- Proteinet bildas i tyreoideacellerna och deponeras i folliklarna. TG är matrix för hormonsyntesen som en intrafollikulär depå för T4/T3. Normalt finns små mängder TG i cirkulationen. Koncentrationen höjs vid flera tyreoideasjukdomar, inklusive tyreoideacancer. Testet är fr a indicerat vid uppföljning av patienter som behandlas för tyreoideacancer.
- Lysozym
- Enzym som finns i granulocyter och frisätts vid degranulering. Det förekommer även i det sekret som skyddar slemhinnor. Vid normal njurfunktion återspeglar serumlysozym antalet lysozymproducerande celler och deras benägenhet att frisätta enzymet. Ökad serumkoncentration ses vid ökad omsättning av monocyter och granulocyter, som vid KLL och poycytemia vera. Vid myelocytleukemi och monocytleukemi är nivåerna i serum och urin kraftigt höjda, men vid lymfatiskt leukemi är de inte höjda. Testet är indicerat vid utredning av monocyt/makrofag-‐aktivitet, och är alltså av intresse vid kronisk bronkit, sarkoidos, HIV, vissa cancerformer och TBC, samt vid akuta och kroniska myeloiska leukemier.
- Tymidinkinas (TK)
- Ett enzym som medverkar i DNA-‐syntesen. När celler går i nekros frigörs bl a TK till cirkulationen, och detta sker oftare i maligna celler än i normala, och därför kan TK vara förhöjt vid maligna sjukdomar. Men det är alltså inte en tumörspecifik tumör, men visar att det föreligger en ökad cellproliferation. Det används fr a vid hematologiska maligniteter, som vid non-‐Hodgkins och leukemier, för att följa förlopp samt terapieffekt.
- Monoklonala antikroppar
- Monoklonal ökning av immunoglobuliner syftar till en ökning av en enda cellklon, och vid elektrofores bildar denna klons M-‐komponent ett skarpt avgränsat band. Det är ett vanligt fynd vid myelomatos. Ofta förekommer samtidigt:
- • Sänkt halt av de andra Ig-‐typerna, inklusive andra kloner av samma Ig-‐klass.
- • Ökad förekomst av fria monoklonala immunoglobulinkedjor i plasma och i urinen (=Bence Jones proteinuri)
- • Ökad koncentration av ß2-‐mikroglobulin i plasma
- • Hypercalcemi
- • Hypoalbuminemi
- • Anemi
- • Ökad andel plasmaceller i benmärg
- Agarosgelelektrofores för att påvisa M-‐komponent är indicerat vid misstänkt myelomatos/makroglobulinemi, t.ex. vid hög SR, anemi, oprovocerad fraktur, hypercalcemi, infektionsbenägenhet eller förekomst av Bence Jones-‐proteinuri. Halten ska alltid bestämmas för att få ett mått på hur stor tumörcellsklonen är.
Sources
Extra 1
Extra 2
Answer Mask
Original Mask
Current Tags:
Pending Suggestions
No pending suggestions for this note.